Tack till alla ni vänner som ställer upp när jag behöver er (ni vet vilka ni är).
Tack till min familj som alltid finns där.
Men främst Tack till min Älskade, det är du som har fått mig att vilja leva, det är du som får mig att kämpa. Tack för att du älskar mig, hela mig.. mitt pladder, mina känslostormar, min barnslighet, min mjuka bleka kropp, mina ångestattacker, min impulsivitet... ja allt helt enkelt. Jag älskar dig mer än vad som kan skrivas i ord, Tack för att du finns och är min, jag hoppas det varar tills döden skiljer oss åt.
tisdag 14 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar